Pansarfordon.
OBS! Denna sida är under uppbyggnad! OBS!
Introduktion.
I modern tid kom stridsvagnen att göra entré under första världskriget. Under första världskriget gick kriget i stå på västfronten och båda sidor grävde ner sig, vilket ledde till en statisk krigföring. Maxims kulspruta, som hade anammats av alla krigförande, skördade stora mängder offer. Att försöka erövra mark krävde att man tog sig upp ur skyttegravarna och till fots gick till anfall. Som anfallande hade man att möta artillerield och inte minst kulspruteeld och taggtråd.
Och några som visade sig vara mästare på att utnyttja kulsprutorna var den tyska armén. Istället för som britter och fransmän skjut vinkelrätt mot sina egna linjer så valde tyskarna att placera kulsprutorna relativt glest och möta de anfallande trupperna med korseld, vilket var betydligt effektivare. Och det kompletterade dessutom kulsprutorna med mängder av taggtråd för att bromsa upp anfallen.
Så för att bryta detta "dödläge" insåg man i Storbrittanien att något behövde göras. Man konstruerade då den första stridsvagnen. Den kom att kallas Mark I. För att inte avslöja i förtid vad det handlade om så kom de till Frankrike i stora lådor märkta "tank". Detta för att ge sken av det skulle rörar sig om vattentankar till de trupper som vistades i skyttegravarna. Stridsvagnarna kom därför att benämnas tanks.
En stridsvagn skulle ha tre funktioner. Den skulle kunna korsa skyttegravar och ta sig fram i obanad terräng. Vidare skulle den kunna platta till taggtrådshindren och möjliggöra för de efterföljande infanteristerna att ta sig fram utan att fastna i dessa hinder. Och så skulle de kunna skydda truppen genom att bekämpa de fientliga kulsprutorna.
Stridsvagnen i Sverige.
Efter första världskriget började man inom militära kretsar diskutera huruvida man skulle införa stridsvagnar i det svenska försvaret. Det fanns de som var motståndare och hävdade att man hade minsann klarat sig bra med hästen och det kunde man mycket göra även i fortsättningen. Men så fanns det givetvis de som såg mer framåt och ville införa stridsvagnar. Den senare kategorin vann och man beslöt att införskaffa ett antal mindre stridsvagnar.
Man erhöll anslag på 100000 kr för inköp av 10 stridsvagnar. I Tyskland "hittade" man en fabrikant som hade ca 20 stycken stridsvagnar undangömda. De var konstruerade i slutskedet av kriget, men hann inte levereras varför de gömts undan. De var av typ Leichtes Kampfwagen II (LK II). Sverige köpte 10 och Ungern resterande vagnar. Till Sverige smugglades de i delar och i frakthandlingarna angavs att det rörde sig om ångpanneplåt och traktordelar. Det gick ju inte att sälja och exportera något som var förbjudet.
Redan ett par år senare, 1923, inköptes en fransk stridsvagn, Renault FT17, som fick benämningen fm/23. Den gick som regel under namnet "Putte" på grund av sin litenhet. I denna lilla vagn bestod besättningen av 2 man. Den var dessuton världens första stridsvagn med roterbart torn, som vara bestyckat med antingen en kulspriuta eller en kortpipig 37 mm kanon. Det var också den vanligaste stridsvagnen på västfronten under första världskriget. Över hälften av alla stridsvagnar som Storbrittanien och Frankrike använde var av typen Renault FT 17.
Den till Sverige inköpta vagnen var bestyckad med den kortpipiga kanonen. Vagnen svarade dock inte mot förväntningarna och redan 1926 slutade den sin bana inom det svenska försvaret som skjutmål. Och året innan fick den låna ut sin kanon till en stridsvagn modell 21 under en kortare tid.
1928 inköptes efterföljaren till Renault FT 17, en Renault NC 27 på försök för att man skulle se om det var någon vagn som kunde ersätta de nu föråldrade m/21. Men den hade ganska mycket problem med transmissionen och det blev ingen mer sådan inköpt. Den befintliga NC 27:an som fått benämningen strv fm/28 kom istället att användas som övningsagn en bit in på 1930-talet innan den hamnade i ett förråd. Den finns nu, som det enda bevarade exemplaret i världen, att beskåda på Sveriges Försvarsfordonsmuseum Arsenalen utanför Strängnäs.
Eftersom Renault NC27 liksom sin föregångare inte svarade upp mot kraven var det naturligt att man försökte hitta en annan lösning. NOHAB i Trollhättan fick i uppdrag att modernisera en strv m/21. Denna modernisering var dock ganska blygsam. Motor och växellåda byttes till ny från Scania och detta innebar att motorstyrkan ökade från 55 hk till 85 hk. Vidare fick vagnen elsystem varför den gasdrivna lyktan ersattes av två elektriska strålkastare bakom ett par pansarluckor i fronten. Och så försåg man vagnen med en ljuddämpare. Mer än så blev det inte. Men det räckte för att det skulle beslutas om att bygga om ytterligare 4 av vagnarna. Ordern lades ut på två företag, NOHAB och det relativt nyetablerade Landsverk. De fick bygga om 2 vagnar vardera. De ombyggda vagnarna fick beteckningen m/21-29 och arbetet med moderninseringen var klar 1934.
Stridsvagn m/21 kom att kvarstå i bruk till 1939 och m/21-29 till 1940. Kvar finns endast ett exemplar av m/21 och 3 exemplar av m/21-29. Av de senare finns 2 exemplar i Arsenalens förråd och det tredje finns på pansarmuseet i Munster i Tyskland. Ett exemplar av m/21-29 skänktes till Tyskland omkring 1937, men försvann av okänd anledning innan det nådde Tyskland. Om stridsvagnen ens kom iväg. Gåvohandlingarna finns dock bevarade på pansarnmuseet i Munster.