Om ett litet torp.
Sida 4.
Torpet var året-runt-bostad fram till mitten av 1940-talet. När farmor dog flyttade farfar hem till en av döttrarna. Torpet blev då sommarbostad åt en dotter och hennes familj. Men torpet kom även att fungera som en samlingsplats för syskonen och deras familjer. Just detta att inte stänga dörren för släkt och vänner har varit ett signum för torpet och dess invånare och är så än idag.
I mer än ett och halvt decennium var torpet mina föräldrars sommarbostad. Och för 5-6 års sedan var det min tur att ta vid. Jag har kunnat koppla av och hitta mig själv i en stressig tillvaro. När jag har känt mig nere har en vistelse vid torpet varit den bästa medicinen. Där har jag kommit bort från den vardagliga stressen och alla "måsten". Att få vara vid torpet mitt inne i skogen utan alla bekvämligheter har fått mig att koppla av och gett mig chansen att på ett effektivt sätt bearbeta min situation och gjort mig starkare.
Att vårda detta torp och försöka bevara minnen från dess tid i släkten ser jag som ett sätt att hedra de människor som levt i detta torp. Levt ett hårt liv i fattigdom under omständigheter, som vi idag har svårt att föreställa oss och förstå.